Kännetecken

En fullvuxen skandinavisk varghanne väger mellan 35 till 55 kilo och har en mankhöjd på 60-70 cm. I skogsområdena i Alaska, Kanada och Östeuropa lever de största vargarna som har en mankhöjd upp till 80 cm. Honorna är vanligtvis mindre och lättare än hanarna. Av alla vilda hunddjur är det vargen som är störst. Pälsen varierar beroende på livsmiljön för vargen. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, grå och svarta individer. Vargen i Skandinavien har en gråaktig päls. Undersidan är blek eller ljust vit, och hakan och strupen är nästan alltid vit. På flera ställen finns det svarta markeringar, som till exempel vid benen, ansiktet, ryggen och svansroten. Öronens baksidor är oftast rödbruna.

Levnadssätt

Vargen lever i flockar som leds av föräldrarna, alfaparet. Under vintern är hela flocken samlad för att tillsammans lättare kunna fälla byten. Det behövs främst när stora byten som älg ska fällas. Under våren när parningstiden äger rum lämnar ungdjuren flocken för att bege sig iväg på egna vandringar. Föräldrarna kan vid den här tiden bete sig fientligt mot de ungar som nått könsmogen ålder för att undvika inavel i flocken. Om någon av vargarna i föräldraparet dör splittras vanligtvis flocken. Är den kvarvarande vargen inte för ung försöker han eller hon stanna kvar inom reviret och locka dit en ny partner. Genom att yla, vilket hörs över flera kilometer, och lämna luktmarkeringar i form av urin försöker han eller hon få kontakt med andra vargar.

Utbredning

Vargen är hundens stamfader och återfinns över hela norra halvklotet. Livsmiljön kan variera från öken och prärie till skog, berg och tundra. I Sverige fanns vargen förut över hela landet men återfinns nu enbart i Värmland, Dalarna, Dalsland, Närke, Uppland, Hälsingland och Gästrikland.

Föda

Hos skandinaviska vargar är älgen det främst bytesdjuret. Vargen tar även andra byten som rådjur, bäver, grävling och om tillfälle ges även tamdjur som får och ren. Vargen är köttätare, men kan även äta bär och gräs för matsmältningens skull. I snitt behöver en varg cirka två kilo kött per dag. Vargen har däremot inte behov av att äta varje dag utan klarar av att gå hungrig flera dagar i sträck.

Fortplantning och parning

Fortplantingen äger rum under våren. Honan är dräktig cirka 63 dagar och föder därefter 5-6 valpar. Större valpkullar påträffas men är ovanliga. Vid födseln är ungarna både blinda och döva, och väger cirka 400 gram. Under den första tiden är ungarna helt hjälplösa och beroende av di från mamman. Efter tre till fyra veckor har ungarna blivit gamla nog att öppna ögonen och kan nu lämna lyan på kortare upptäcktsfärder. Under den här tiden diar de fortfarande från mamman men går strax därefter över till att äta halvsmält kött. För att markera att de vill ha mat slickar ungarna de vuxna vargarna i mungipan som då spyr upp halvsmält kött till dem. Vargar fortsätter även i vuxen ålder att slicka varandra i ansiktet men då för att visa respekt mot att den andre vargen har högre rang. Under följande tio veckor iakttar ungarna sina syskon och föräldrar för att på så sätt lära sig hur en varg ska bete sig inom flocken. Under den här tiden tyr sig ungarna till alla vargar i flocken och tror att alla de möter tillhör den. Det gäller både människor som tamhundar och även katter. För att en varg ska bli tillgiven en människa krävs det att vargen under den här tiden får mycket människokontakt.

Hot

Vargskräcken finns fortfarande kvar i både Sverige och övriga världen. Detta trots att få möten med varg har haft dödlig utgång. I Sverige har det inte dokumenterats något möte med varg som lett till dödlig utgång för människa sedan år 1821 då en människouppfödd varg släpptes, Gysingevargen, ut i det vilda och därefter tog nio barn. Ända in på 1960-talet betalades det skottpengar för varg. Idag är vargen totalfredad i Sverige och vargbeståndet består av cirka 150 vargar.

Kännetecken

Genomgående för alla kattdjuren är att de har stora tassar med klor som de kan fälla ut vid behov. Deras hörntänder, som ofta används för att döda bytesdjur, är kraftiga medan övriga tänder är reducerade i både styrka och storlek. De olika arternas inom familjen kattdjur skiljer sig oftast inte mer än på storleken. Kattdjurens mörkerseende är mycket bra, cirka sex gånger bättre än människans. I svagt ljus är ofta kattdjuren däremot närsynta. Hörseln är mycket väl utvecklad hos dem och är utmärkt i samband med jakten. Balanssinnet är förmodligen det sinne som är mest utvecklat hos katterna. När ett kattdjur faller/hoppar från en hög höjd landar det i regel alltid på fötterna. Gemensamt för alla kattdjuren är att de har morrhår på bägge sidor om nosen samt vid ögonbrynen. Morrhåren är mycket känsliga för beröring. Kattdjuren tillhör de däggdjur som uppskattar beröring väldigt mycket vilket även gjort de små kattdjuren (Felinae) till utmärkta sällskapsdjur.

Föda

Kattdjuren jagar på ett väldigt likartat sätt. Genom att smyga, tryckt längs med marken mot sitt byte försöker kattdjuren komma så nära som möjligt innan anfallet sker. Kattdjuren är effektiva jägare och kan om de vill döda bytesdjuret väldigt snabbt. Men ofta används bytet en stund för lek innan det blir föda. Anledningen till det är att öva upp sina kunskaper för att bli bättre jägare. När bytet avlivas görs det ofta genom ett snabbt bett mot strupen. Av alla rovdjur är det kattdjuren som är mest specialiserade på ren köttdiet.

Utbredning

Av ungefär 40 olika arter så lever tre av dem i Europa.

Kännetecken

Giraffen är världens längsta djur och känns främst igen på sin långa hals. Med sin långa hals når giraffen upp till fem meter över marken och kan väga cirka två ton. Giraffen har två korta, ogrenade horn som saknar basthud. För att klara av att föra upp blod genom den långa halsen har giraffen ett väldigt stort hjärta. Hjärtat väger cirka elva kilo och är 60 cm i diameter. Giraffen har en ljusbrun päls med mörka fläckar på som bildar ett rutnät. Beroende på art kan form och färg variera. Undersidan av giraffen är ljus och fri från fläckar. Giraffen har långa ögonfransar som hjälper den att skydda ögonen mot taggar när den drar till sig kvistar med blad.

Utbredning

Giraffen finns idag enbart på den afrikanska savannen söder om Sahara.

Föda

Giraffen använder sig av sin långa hals för att nå upp till bladen i akacieträden. Vanligtvis betar hanen i de övre delarna av trädet och lämnar de undre till honan. Med sin 40 cm långa tunga kan giraffen ta tag om kvistar och slita av bladen som finns där. Genom att giraffen betar högt upp i träden slipper den konkurrens med andra växtätande djur.

Fortplantning och parning

Mamman föder kalven stående vilket ger kalven en kraftig duns efter ett fall på cirka två meter. Vid födseln är kalven mjuk i kroppen och tar därför ingen skada av fallet. Därefter tar det några timmar innan kalven klarar av att resa sig upp och börjar då dia från mamman.

Med en skulderhöjd av fyra meter och en vikt upp till sex ton är elefanten världens största levande landdjur. Elefanten kan med sina korta tjocka ben, massiva kropp och det stora huvudet ge ett klumpigt intryck. Det intrycket kunde inte vara mer än fel. Elefanterna är förvånansvärt smidiga och snabba. Genom att kroppslängden och kroppshöjden är ungefär lika stora får elefanten en harmoni i sina rörelser vilket ökar dess rörlighet. Elefantens hud är grov och skrynkligt. Vuxna individer har en mycket sparsam hårväxt på kroppen. Frambenen tar en större del av tyngden (cirka 60 %) jämfört med bakbenen och är därför kraftigare. De fem tårna är sammanväxta.

Snabeln är elefantens starka fingrar

Ett tydligt kännetecken bland elefanter är den långa och kraftiga snabeln. Snabeln använder elefanterna ungefär på samma sätt som vi människor använder händerna. Genom snabeln kan elefanten fatta tag om olika saker som till exempel grenar och blad. Elefanten kan även suga upp vatten med snabeln (cirka fyra liter per gång) som den sedan sprutar i munnen för att dricka eller över ryggen när den badar. Snabelns muskler sitter väl sammansatta i elefantens skalle vilket gör snabeln otroligt stark. Elefanten klarar av att lyfta hela träd med sin snabel. Trots styrkan i snabeln klarar även elefanten av att genomföra mycket fina konstgrepp som att plocka skräp ur ögat. I snabeln finns det mycket känsliga luktsinnet. Genom att lyfta snabeln i luften kan elefanten känna av de olika luftlagren och på så sätt skapa sig en tydlig bild av sin omgivning. Snabeln används även för att utrycka olika sinnesstämningar i det sociala samspelet inom flocken. För att kunna uppnå tillräckligt med sugkraft i snabeln har elefanten ovanligt kraftigt utvecklade lungor. Lungorna fyller ut elefantens bröstkorg fullständigt och är tätare pressade mot diafragman än vad som är vanligt hos andra däggdjur.

Betarna använder elefanten i strid

Tjurar använder bland annat sina betar vid direkta stridigheter med varandra (och andra rovdjur). Striderna uppstår oftast i samband med fastställandet av social rang samt vid parningen. Förutom vid strider använder elefanterna betarna när de söker föda, till exempel för att slita av bark från träden. Med tiden tar betarna mycket stryk och man brukar kunna avläsa en elefant temperament genom att titta på hur betarna ser ut.

Elefanten är ett flockdjur

En grupp av elefanter består vanligtvis av honor och ungar på upp till 20 individer. Vuxna elefanttjurar lever ofta ensamma. En elefant blir könsmogen mellan tolv och fjorton års ålder och får ungar mellan vartannat till vart fjärde år.

En växtätare med enorm aptit

Dagligen äter elefanten mellan 100-150 kilo olika växter, gräs, löv, frukter, små grenar och kvistar. Dessutom dricker den upp till 200 liter per dag vilket gör att elefanter ofta håller sig nära olika vattenhål.

Elefantens livslängd

Livslängd för elefanter är ofta överdriven. Normal livslängd för elefanter är mellan 40 och 60 år.

Förtidshistoria om elefanten

Idag finns det enbart två arter av elefanter kvar, den afrikanska och den asiatiska elefanten. För 25-30 miljoner år sedan var situationen helt annorlunda. Då fanns det cirka 350 olika arter med elefantdjur som var spridda över hela världen, med undantag av Australien och sydligaste Sydamerika. Varför flera av dessa arter gick under (tillsammans med många andra stora däggdjur) är idag inte helt säkert fastställt.

hej vi älskar hundar eller djur så vi har en blogg om djur så ni kan gå in här om ni behöver fakta om djur. vi kommer ha djur fakta från Aö eller ö-A så ni kan veta lika mycket som vi om djur hoppas vi ses snart ! ☺☻♥