Kännetecken

En fullvuxen skandinavisk varghanne väger mellan 35 till 55 kilo och har en mankhöjd på 60-70 cm. I skogsområdena i Alaska, Kanada och Östeuropa lever de största vargarna som har en mankhöjd upp till 80 cm. Honorna är vanligtvis mindre och lättare än hanarna. Av alla vilda hunddjur är det vargen som är störst. Pälsen varierar beroende på livsmiljön för vargen. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, grå och svarta individer. Vargen i Skandinavien har en gråaktig päls. Undersidan är blek eller ljust vit, och hakan och strupen är nästan alltid vit. På flera ställen finns det svarta markeringar, som till exempel vid benen, ansiktet, ryggen och svansroten. Öronens baksidor är oftast rödbruna.

Levnadssätt

Vargen lever i flockar som leds av föräldrarna, alfaparet. Under vintern är hela flocken samlad för att tillsammans lättare kunna fälla byten. Det behövs främst när stora byten som älg ska fällas. Under våren när parningstiden äger rum lämnar ungdjuren flocken för att bege sig iväg på egna vandringar. Föräldrarna kan vid den här tiden bete sig fientligt mot de ungar som nått könsmogen ålder för att undvika inavel i flocken. Om någon av vargarna i föräldraparet dör splittras vanligtvis flocken. Är den kvarvarande vargen inte för ung försöker han eller hon stanna kvar inom reviret och locka dit en ny partner. Genom att yla, vilket hörs över flera kilometer, och lämna luktmarkeringar i form av urin försöker han eller hon få kontakt med andra vargar.

Utbredning

Vargen är hundens stamfader och återfinns över hela norra halvklotet. Livsmiljön kan variera från öken och prärie till skog, berg och tundra. I Sverige fanns vargen förut över hela landet men återfinns nu enbart i Värmland, Dalarna, Dalsland, Närke, Uppland, Hälsingland och Gästrikland.

Föda

Hos skandinaviska vargar är älgen det främst bytesdjuret. Vargen tar även andra byten som rådjur, bäver, grävling och om tillfälle ges även tamdjur som får och ren. Vargen är köttätare, men kan även äta bär och gräs för matsmältningens skull. I snitt behöver en varg cirka två kilo kött per dag. Vargen har däremot inte behov av att äta varje dag utan klarar av att gå hungrig flera dagar i sträck.

Fortplantning och parning

Fortplantingen äger rum under våren. Honan är dräktig cirka 63 dagar och föder därefter 5-6 valpar. Större valpkullar påträffas men är ovanliga. Vid födseln är ungarna både blinda och döva, och väger cirka 400 gram. Under den första tiden är ungarna helt hjälplösa och beroende av di från mamman. Efter tre till fyra veckor har ungarna blivit gamla nog att öppna ögonen och kan nu lämna lyan på kortare upptäcktsfärder. Under den här tiden diar de fortfarande från mamman men går strax därefter över till att äta halvsmält kött. För att markera att de vill ha mat slickar ungarna de vuxna vargarna i mungipan som då spyr upp halvsmält kött till dem. Vargar fortsätter även i vuxen ålder att slicka varandra i ansiktet men då för att visa respekt mot att den andre vargen har högre rang. Under följande tio veckor iakttar ungarna sina syskon och föräldrar för att på så sätt lära sig hur en varg ska bete sig inom flocken. Under den här tiden tyr sig ungarna till alla vargar i flocken och tror att alla de möter tillhör den. Det gäller både människor som tamhundar och även katter. För att en varg ska bli tillgiven en människa krävs det att vargen under den här tiden får mycket människokontakt.

Hot

Vargskräcken finns fortfarande kvar i både Sverige och övriga världen. Detta trots att få möten med varg har haft dödlig utgång. I Sverige har det inte dokumenterats något möte med varg som lett till dödlig utgång för människa sedan år 1821 då en människouppfödd varg släpptes, Gysingevargen, ut i det vilda och därefter tog nio barn. Ända in på 1960-talet betalades det skottpengar för varg. Idag är vargen totalfredad i Sverige och vargbeståndet består av cirka 150 vargar.

Kännetecken

Genomgående för alla kattdjuren är att de har stora tassar med klor som de kan fälla ut vid behov. Deras hörntänder, som ofta används för att döda bytesdjur, är kraftiga medan övriga tänder är reducerade i både styrka och storlek. De olika arternas inom familjen kattdjur skiljer sig oftast inte mer än på storleken. Kattdjurens mörkerseende är mycket bra, cirka sex gånger bättre än människans. I svagt ljus är ofta kattdjuren däremot närsynta. Hörseln är mycket väl utvecklad hos dem och är utmärkt i samband med jakten. Balanssinnet är förmodligen det sinne som är mest utvecklat hos katterna. När ett kattdjur faller/hoppar från en hög höjd landar det i regel alltid på fötterna. Gemensamt för alla kattdjuren är att de har morrhår på bägge sidor om nosen samt vid ögonbrynen. Morrhåren är mycket känsliga för beröring. Kattdjuren tillhör de däggdjur som uppskattar beröring väldigt mycket vilket även gjort de små kattdjuren (Felinae) till utmärkta sällskapsdjur.

Föda

Kattdjuren jagar på ett väldigt likartat sätt. Genom att smyga, tryckt längs med marken mot sitt byte försöker kattdjuren komma så nära som möjligt innan anfallet sker. Kattdjuren är effektiva jägare och kan om de vill döda bytesdjuret väldigt snabbt. Men ofta används bytet en stund för lek innan det blir föda. Anledningen till det är att öva upp sina kunskaper för att bli bättre jägare. När bytet avlivas görs det ofta genom ett snabbt bett mot strupen. Av alla rovdjur är det kattdjuren som är mest specialiserade på ren köttdiet.

Utbredning

Av ungefär 40 olika arter så lever tre av dem i Europa.